Arbetsintervju
Jag tror det gick hur bra som helst!
Men jag höll ju som vanligt på att bryta ihop inför den.
Vad är det som gör att man är så nervös inför en arbetsintervju?
När jag sitter där känns det som att jag har en mörk hemlighet som jag gör allt för att dölja.
Men jag har ingen sånn, mörk hemlighet alltså.
Så vad är det som är problemet?
Vad är det som får mig att le så jag ser ut att spricka i mungiporna, skratta hysteriskt åt alla personens skämt, koncentrera mig så hårt på att se personen i ögonen att han säkert tror att jag är en psykopat?
Varför inte bara gilla läget?