Tröstar mig med Timo
Vi släppte precis huset.
Nu kan jag skriva lite hur läget är eftersom vi inte är med i budgivningen längre..
Vi har sett alla som potentiella knyckare av vårt hus så vi har inte vågat avslöja nått om budgivningen till nån.
Daniel var hos en kille idag som hade lagt ett bud..
- La ni bud på huset eller?
- Ja....
- Vad la ni då?
- Ehh....vahettereee... vad la du?
- Nej, vi la bara 300..
- Jahaaa! Nej, men dåså! Vi la mer.
Det har varit så spännande!
Såhär:
Utgångspriset var på 500.
Igår jobbade jag på ett ställe med dålig sändning så när mäklaren väl fick tag i mig var det 3 kvar i budgivningen.
Det högsta budet på 850.
Det var egentligen vad vi hade satt som max, men så chansade vi på att dom kanske skulle släppa det om vi skickade in 20 till.
Mäklaren ringde tillbaka senare och sa att nån lagt 900 och den ville fundera till idag.
Så nu har alla funderat till idag.
Vi klurade ett tag på om vi skulle lägga ett sista bud på 920, fast det tog emot att ge så mycket pengar för ett ruckel.
Men det var ju liksom HUSET!
Vi bestämde oss iallafall för att stanna.
Och när mäklaren ringde idag så var det redan nån som hunnit före med 920.
- Ja, det är Emma...
- Hej! Det är Fredrik...är du nervös?!
- Jaaaaa!
- Jo, nu är det ju så att det är två som inte ger sig. Vi har budet på 900 och nu har den andra lagt 920. Så det är ni tre som är kvar.
- Mmm... men då tar vi nog faktiskt och ger oss här.
- Jo, det gör ni nog rätt i faktiskt. Man måste ju se till vad det är för hus också.
- Jo, precis... fast jag skulle ju kunna ge hur mycket som helst känner jag, jag är ju kär i huset! Så det är svårt att ge upp.
- Ja, jag har förstått det. Men du... alla dörrar är ju inte stängda än. Jag har varit med om flera gånger att de två som ligger i topp bara har blivit hetsade att fortsätta buda och sen när pengarna ska fram så finns dom inte. Om det skulle vara så ringer jag dig direkt så löser vi det här snabbt. Vi kör ingen ny budgivning, utan ni får det.
- Ja, jag får hoppas lite på det då...
Det blir faktiskt för dyrt.
Lite, lite hoppas jag på mirakel, men jag tar det faktiskt mycket bättre än vad jag trodde.
Jag trodde att jag skulle bryta ihop och gråta när jag inte fick det, men eftersom det var så mycket folk på visningen så anade jag faktiskt att det skulle bli svårt.
Aja... grattis till världens finaste hus hörrni.
Måtte ni ta väl hand om det, annars jäklar!
Jag tar och drar in till stan med en flarra rosé och lyssnar på Timo istället.