Återbesök

Vi susade alltså hem med den här lilla, lilla människan ända till Göteborg.
Gick prima och han käkade massor.
Vi kom hem måndag kväll och hela tisdagen käkade han också som tusan.
Käkade och käkade och bajsade som tusan.
Först tänkte vi att "bebisar bajsar ju såklart"
Men det var helt sjukt vad mycket det var!
"Aja, det är väl så med bebisar. Vissa bajsar mycket"

Men så verkade han ju så himla slö ändå.
Sov hela tiden.
"Men äh, det är väl så med nyfödda. De sover hela tiden. Han vaknar ju för mat".
 
Så åkte vi in till sjukan på kontroll på onsdag morgon.
La honom på vågen.
2 400 gram!

Jag höll på att svimma.
Han som hade ätit och ätit och ätit.
Och då när läkaren började kolla honom så såg man ju allt med andra ögon.
Helt plötsligt såg han ju jättesjuk ut!

Lilla, lilla Sune.

Läkaren skickade i honom natriumklorid (tror jag det va) och det var som att han vaknade från det döda.
Lilla, lilla människan.

Sen blev vi inskriven på infektionsavdelning för man tänkte att det eventuellt var magsjuka.
Det hade gått magsjuka på avdelningen bredvid vår i Gävle.

Sen kan jag inte riktigt förklara hur mycket jag gråtit på det här stället alltså.
De tog prover och såg "nån infektion".
Sen blev han så ynklig så att man inte kunde sticka honom mer.
Men för att komma fram till det behövde man ju testa att sticka och sticka och sticka.
På den här lilla, lilla människan.
 
Tillslut blev vi inlagda på intensiven för att de skulle kunna sätta artärnål (tror jag det hette).
Sen togs det prover högt och lågt med en storgråtande mamma i släptåg överallt.

Tillslut åkte jag hem till Sigge över en natt för att vila från sjukhuset och kramas med SIgge.
Efter det gick det lättare.
De kom på att det måste vara komjölksallergi och satte mig på diet.
Lillefisen hade inte fått behålla nån mat alls.
Allt hade bara gått rakt igenom.
 
Efter en vecka blev vi utskrivna i onsdags.
Återbesök på fredagen och han låg på samma vikt som två dagar tidigare så jag är fortfarande jätteorolig.
 
Imorgon ska han vägas igen och jag matar och matar och matar.
Ammar, pumpar ur och ger extra för det verkar som att han inte käkar så mycket, ger lite extra ersättning utöver det för jag är rädd att jag inte har mat så det räcker.
 
Fa-an vad jag längtar tills den här lillen har gått upp ett par kilo alltså.
Jag är helt knäckt.
Det här skulle ju vara andra ungen som man bara gled fram med för att man var "van" sen Sigge.
Jag var aldrig i närheten så nipprig med Sigge som jag är med Sune nu.
 
Kom igen och bli en tjockis bara!
 
 
 
 

Kommentera här: