Äsch

Nä, hörrni. Jag tycker inte att det är så roligt längre.
Jag vill inte dela med mig så mycket längre och då vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om, och då blir det inget alls.
 
Nytt år och kanske nån liten summering av 2017.
Det var en sånn känslomässig berg och dalbana det där 2017 alltså.
Det kanske är därför jag tappat lite lusten att dela med mig.
 
Så här summerar instagram mina mest likeade bilder iaf:
 
 

Älskade vän

För ett par dagar sedan så såg jag det fina reportage som svt gjort om saknaden efter Harry.
Ett så fint reportage med så mycket känsla där man verkligen känner hur mycket Harry påverkade människor och hur fantastisk han var.
 
 Harry har varit extra mycket i mina tankar den senaste tiden för att jag har sprungit en del lopp och framförallt när jag klarade maran. Han är så väldigt närvarande i mina tankar under lopp. Han lärde mig så mycket om pannben och taktik. Det är Harry som får mig att pressa.
 
På finalloppet i lördags så hade jag hans "När du kör milen så tänker du att du springer 8 kilometer. Maxa 8 kilometer. De två sista krämar du ur dig på bara psyke." När jag såg tvåkilometers skylten hade jag lagt upp loppet maximalt för att fixa just 8 kilometer. De två sista kilometerna ökade jag och krämade ur mig allt jag hade. "För 2 kilometer klarar man alltid. Hur trött man än är".
 
Jävlar vad du fattas oss. Fortfarande så sjukt ofattbart. Älskade vän.
 

Snickra på känsla

Det här med att få renovera sitt egna hus alltså!
Så bra tillfälle att lära sig saker som man inte gjort tidigare.
För om det blir fel eller tokigt hemma hos en själv så får man ju antingen lära sig att leva med det eller bara göra om det en gång till.
 
När det var dags att bygga garderob under trappan så fick jag tillfälle att... lära mig bygga garderob under trappan!
Och man blir ju så jäklarns glad när man märker att det banne mig går vägen!