Återbesök

Vi susade alltså hem med den här lilla, lilla människan ända till Göteborg.
Gick prima och han käkade massor.
Vi kom hem måndag kväll och hela tisdagen käkade han också som tusan.
Käkade och käkade och bajsade som tusan.
Först tänkte vi att "bebisar bajsar ju såklart"
Men det var helt sjukt vad mycket det var!
"Aja, det är väl så med bebisar. Vissa bajsar mycket"

Men så verkade han ju så himla slö ändå.
Sov hela tiden.
"Men äh, det är väl så med nyfödda. De sover hela tiden. Han vaknar ju för mat".
 
Så åkte vi in till sjukan på kontroll på onsdag morgon.
La honom på vågen.
2 400 gram!

Jag höll på att svimma.
Han som hade ätit och ätit och ätit.
Och då när läkaren började kolla honom så såg man ju allt med andra ögon.
Helt plötsligt såg han ju jättesjuk ut!

Lilla, lilla Sune.

Läkaren skickade i honom natriumklorid (tror jag det va) och det var som att han vaknade från det döda.
Lilla, lilla människan.

Sen blev vi inskriven på infektionsavdelning för man tänkte att det eventuellt var magsjuka.
Det hade gått magsjuka på avdelningen bredvid vår i Gävle.

Sen kan jag inte riktigt förklara hur mycket jag gråtit på det här stället alltså.
De tog prover och såg "nån infektion".
Sen blev han så ynklig så att man inte kunde sticka honom mer.
Men för att komma fram till det behövde man ju testa att sticka och sticka och sticka.
På den här lilla, lilla människan.
 
Tillslut blev vi inlagda på intensiven för att de skulle kunna sätta artärnål (tror jag det hette).
Sen togs det prover högt och lågt med en storgråtande mamma i släptåg överallt.

Tillslut åkte jag hem till Sigge över en natt för att vila från sjukhuset och kramas med SIgge.
Efter det gick det lättare.
De kom på att det måste vara komjölksallergi och satte mig på diet.
Lillefisen hade inte fått behålla nån mat alls.
Allt hade bara gått rakt igenom.
 
Efter en vecka blev vi utskrivna i onsdags.
Återbesök på fredagen och han låg på samma vikt som två dagar tidigare så jag är fortfarande jätteorolig.
 
Imorgon ska han vägas igen och jag matar och matar och matar.
Ammar, pumpar ur och ger extra för det verkar som att han inte käkar så mycket, ger lite extra ersättning utöver det för jag är rädd att jag inte har mat så det räcker.
 
Fa-an vad jag längtar tills den här lillen har gått upp ett par kilo alltså.
Jag är helt knäckt.
Det här skulle ju vara andra ungen som man bara gled fram med för att man var "van" sen Sigge.
Jag var aldrig i närheten så nipprig med Sigge som jag är med Sune nu.
 
Kom igen och bli en tjockis bara!
 
 
 
 

Neonatal

Men så var det ju det här med att Sune var fyra veckor tidig.
Han var ju beräknad 9/8 och kom den 9/7.
När han låg på mitt bröst och var helt ny i världen så märkte dem att han andades lite stötigt så de bad en läkare kika på det.
De trodde att han hade lite vatten i lungorna så han fick ha lite syrgas en sväng för att få lite hjälp.
Ingen fara alls försökte alla övertyga mig om, men när man är helt nyförlöst och kommer in till sin bebis såhär alltså:

 
Då är man banne mig inte så kaxig.
Så jag fick ju ett litet bryt.
Sen fick han sond för att få hjälp med mat de första dagarna.
Vi låg på neonatal i Gävle från onsdag - måndag, men sen fick vi susa hem!
 
Sune vägde 3 100 när han föddes.
När vi skrevs ut tror jag han vägde 2800 nånting, men eftersom att han hade tippat under 2700 nånting så hade han ju börjat gå upp och man tyckte allt var ok.
 

Sune

De senaste veckorna alltså.
Jag har haft så jäkla legitima skäl att inte hinna med att skriva, så det liknar inget annat.
 
Åkte ju upp till Gävle 6/7 för att rådda det sista med Emmas bröllop som var den 12/7.
 
På tisdagen när vi satt och skrev ut program så började det kännas tokigt i magen.
Tokigare var det när jag kom hem till pappa.
På natten bestämde jag mig att ringa förlossningen som ville att jag skulle komma in på en koll.

Jag var bara öppen 1-2 cm så de gav mig "stoppmedecin", sömnpiller och smärtstillande och så åkte jag hem igen.
Tänkte att det måste ju stanna av för det var ju liksom en månad kvar.
 
Framåt lunch på onsdagen så började det krypa igång värkar igen.
Jag tänkte att det var kanske inte sådär jättefarsligt ändå.
Kanske bara lite förvärkar?
 
Framåt eftermiddagen fattade jag ändå att jag nog skulle föda ändå och ringde Daniel och sa att han kanske ska bege sig upp till Gävle efter jobbet.
Tänkte att kanske att man åker in inatt eller så...utifall liksom.
Jag och Sigge hakade på pappa till Valbo köpcentrum på eftermiddagen och passade på att köpa bebiskläder för det hade jag ju såklart inte packat med, jag skulle ju liksom föda om 6 veckor räknade jag med!
 
På väg till Valbo så bestämde jag mig ändå för att ringa och rapportera läget till förlossningen.
- Då tycker vi att du ska komma in till oss för att kolla ctg igen.
- Jaha... men ja... jag kommer väl om en timme eller så för jag har lite att göra innan.

Vi handlade och grejade och sen åkte vi hem till farsan och jag blev skjutsad till förlossningen.
Klockan var typ 19 och jag tänkte bara ta en ctg-kurva och sen åka hem igen.
 
Fick komma in efter ett tag och blev undersökt.
- Du är öppen 5-6 centimeter så dig får vi lägga in!
 
Så jäkla otippat!
 
Så fick jag ett rum och han precis få på mig rocken så gick vattnet.
Eftersom Daniel inte skulle hinna komma fram så kom mamma precis efter det.

Sen gick det undan.
Enligt den här journalen:

Vattenavgång: 21.15
Krystvärkar: 21.25
Barnet föddes: 21.33

Blixten!
Jag fick liksom ett rum och efter inte ens 20 minuter så hade jag en bebis!
 
Världens finaste Sune!