Det här med konstant dåligt samvete för Sigge

Att hålla ordning på två ungar då...
Jag tycker ändå att det funkar.
Det som är värst är dåligt samvete för att man inte hinner underhålla Sigge så passa mycket som en tvååring med spring i benen behöver.

Prisa gud för förskolan som började för tre veckor sedan.
De dagar han inte är där försöker jag underhålla honom så gott det går med en bebis hängande i ena armen.
Vissa dagar går det sådär och jag hittar honom gapskrattandes högt upp i garderoben.



Men han är ganska nöjd med vilken liten lek som helst bara man är med.
Sitta i en filt med en planka och en städmopp... förlåt.. SITTA I EN BÅT till exempel.



Eller bara skrota runt ute och greja med det som finns.
Plocka äpplen till exempel.

 
Men nu har vi haft sånn attans lyx att Daniel jobbat hemma ett tag.
Vi har kunnat susa iväg på egna äventyr och dumpat lillebror hemma.
I lördags kom det en cirkus till byn!
 
 
Han har sånt sjukt tålamod med att ha en skrikande lillebror som tar all uppmärksamhet ändå den här mannen alltså.
Så himla fin.
Inte en smula sur på Sune fast hans kvällssagor numer skriks för att överösta Sune som skriker.
En massa "INTE NU SIXTEN! SUNE ÄR SUPERSUR HÖR DU VÄL?!?!?!"
En massa "Ja, jag ska leka snart. Sune är bara hungrig först."
En massa vara på väg ut men så "Asch, jag måste byta på Sune igen. Vänta lite."

Det tålamodet har han då inte fått från mig iallafall.
Lilla gullhjärta!

Kommentera här: