Loppsäsongen
Igår körde jag nog säsongens sista lopp! (om jag inte får feeling på sylvesterloppet)
Finalloppet i Skatås.
En mil. Min första mil i terräng.
Och jag älskade det!
Man fick en massa andra saker att tänka på än att bara springa kilometer efter kilometer.
Plötsligt skulle man liksom hoppa mellan stenar, slira i lera, balansera på en spång.
Jag och Flippen beskrev det som att vi var med i ett tv-spel efteråt.
Så kul!
Och i och med målgången igår så har vi också klarat en Göteborgsklassiker!
Vi har cyklat Hisingen runt, simmat i Delsjön och nu sprungit i Skatås.
Det som var mest utmanande för mig var ändå simningen.
Jag kommer liksom aldrig ifrån min vattenskräck trots att jag tycker jag utsätter mig för någon egen typ av KBT hela tiden som jag tror ska trolla bort rädslan. Men icket!
Men det största ever inom löpningen lyckades jag ju också med häromveckan!
JAG HAR SPRUNGIT MIN FÖRSTA MARATHON!
Fattar ni?
Jag sprang och sprang och sprang i nästan fem timmar.
För det är lite tiden man är ute jag tycker är den största bedriften alltså, mer än själva distansen.
Att man ska kriga med psyket i nästan fem timmar över att bara fortsätta springa timme ut och timme in.
När jag hade sprungit halva loppet och skulle ge mig ut på en andra runda kändes det super.
Jag hade en halvtid på typ 2,20 nånting tror jag.
Det kändes hur bra som helst.
Men en 5-6 kilometer efter att det hade känts "hur bra som helst", så kändes det så jäklarns tungt.
Jag hade en riktig svacka ett par kilometer, men började må bra i psyket igen när jag insåg att jag bara hade en mil kvar och att jag skulle lyckas att ta mig i mål trots allt.
Sista kilometrarna gick inte fort, men jag fixade det.
Så sjukt!
Jag sprang 4,2 M-I-L!!